robotface

Jag saknar min pappa bara. Okej.

Han var liksom den man verkligen kunde prata med om allt.
Han sket i om det man sa var hur korkat som helst, han lyssnade iallafall, och gav råd.

Även fast han visste att jag inte skulle bry mig om det problemet nästa dag.

Och han och jag hade så himla roligt ihop. 
Vi skrattade alltid så mycket.
Man var liksom glad med honom, för han gjorde allt så fint liksom.

Jag saknar att tjafsa med honom om precis allt.

Vems tur det är att sätta på kaffet, vem som är den riktiga mästaren i super mario, hur många hundra jag var skyldig honom för alla gånger jag mutade honom att diska åt mig.

Jag saknar att jag och han alltid teamade upp oss mot mamma och Malin.

Jag saknar de stunder vi bara satt i samma rum och inte sa ett ord, utan bara var.

Jag saknar att han var den hemma hos oss som såg när jag var ledsen och pratade med mig om det.

Jag saknar att han alltid gav mig uppdraget att vattna hans älskade blommor när han skulle bort, och hur arg han blev varje gång han kom hem och de var döda.

De blommorna har varit döda ända sen du försvann pappa. 

Jag saknar dig så mycket att jag tror mitt hjärta ska gå sönder ibland.
Jag önskar att jag kunde ställa mig och vråla ut all saknad nånstans så att jag aldrig behövde tänka på den igen.
Jag vet att jag inte kan göra något.
Jag vet att du har det bättre nu när du inte har ont.

Men ändå så saknar jag dig så förbannat mycket och jag kommer alltid göra det, varje jävla dag.
Jag saknar dig.
Min bästaste bäste vän, min papa <3