Lifehouse.

Alltså. Det som är det stora problemet är, att jag är så förstörd. 
Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna säga en sådan sak till någon, någonsin.
För läskigt, man är ju tvungen att blotta hela sin själ och hela sitt hjärta.
Några ord och man står naken, redo att antingen bli slagen till döds eller bli omfamnad av ren kärlek.
Och alltså, jag vågade. Efter jävligt mycket kämpande. 
Efter att ha legat sömnlös nätter i sträck och försökt tvinga mig själv att göra det.
Jag gjorde det.
Men vad händer?
Först är allting fint. Mer än fint. Allt är himlen. Jag tror du vill ha mig. Du är så snäll och fin och underbar.
Jag åker bort. Kommer hem.
"Jag har blivit kär" säger du.
Jag finner inga ord för att beskriva hur mycket du förstörde inom mig då. 
Det finns inga ord som kan förklara hur du raserade allt.


Jag hade ganska bra självförtroende innan. B O R T A.
Jag grät inte så mycket innan. *G R Å T E R*
Jag var sjukligt glad innan. N U T C A S E.


Du kan inte rå för det kanske. Man kan inte styra. Men du ljög. Förneka det inte! Du ljög för mig. 
Om inte du ville ha mig, vem vill det då?
Skulle inte tro det va?


Så hur fan skulle jag våga nu. 
När konsekvenserna av förra gångens själablottande resulterade i att jag gick sönder i tusen bitar.
Det gjorde så jävla ont. Det gör fortfarande ont. Inte för att jag saknar dig. Utan för allt du förstörde i mig.


Tro mig vännen. Jag vill säga det till dig. Jag vill säga allt till dig.
Men jag kan inte. Det kommer aldrig gå. 
Så fort jag tänker tanken så slår mitt hjärta så hårt att jag inte kan andas och det svartnar för ögonen.
Ren och skär panik.
Men jag vill. 
Och om du var min. Om det på något mirakulöst sätt blev så.
Skulle jag säga allt. Utan tvekan.
Därför det var så att jag trodde inte ens jag skulle kunna falla igen. Det var över, trodde jag.
Men du. 
Du fångade mig.
Och alltså... jag försöker verkligen samla till mig mod.
För jag vill inte förlora dig.


(shit vilket läskigt inlägg. Woah.)


You calm the storms
And You give me rest
You hold me in your hands
You won't let me fall
You steal my heart
And You take my breath away
Would You take me in
Would You take me deeper, now

And how can I stand here with You
And not be moved by You
Would You tell me how could it be
Any better than this

...

Cause you're all I want
You're all I need
You're everything, everything

Kommentarer
Postat av: Josefin

Jag känner igen mig i din text. Jag är också förstörd, faktiskt. På ett sätt. På något sätt. Jag är egentligen glad, lycklig och nöjd med mitt liv, men ibland så... är jag trasig fortfarande. Inte för att jag saknar någon jag en gång älskade, för jag älskar verkligen David nu. Men... ibland blir allt bara panik och ångest. Bajs helt enkelt. Jag finns här om du vill prata i alla fall. För jag vet ganska mycket om känslor, oavsett om de är glada eller det motsatta.

Kram på dig. <3

2010-11-25 @ 23:22:07
URL: http://ienvarldavidioter.blogg.se/
Postat av: Angelica

Ja. Precis. Det går liksom inte att förklara, men det gör bara ont. Läskigt är det.

Tack för att du finns fina du <3

2010-11-28 @ 22:53:24
URL: http://robotface.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0