robotface

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 

Det här är så jävla jobbigt och det känns helt fucking meningslöst för det mesta.

Om jag bara kunde ta en kniv och skära av mina jävla K Ä N S L O R.

Jag önskar jag kunde typ sluta bry mig om dig, för jag får så jävla ont i magen och hjärtat hela tiden.

Vet inte om det är du eller jag som gör fel. Vet inte om det är andra som förstör. 

Känns nästan som det. 

Det är typ andra personer som omedvetet gör att hela min situation blir fruktansvärt deprimerande.

Och alltså, jag vet att du inte heller är hel. Jag vill bara att du ska bli det. 

Jag vill att du ska vara lycklig och glad.

Sen kanske du inte blir det med just mig, 

men det kan man ju inte veta innan och jag menar det är väl värt att testa?

Men du blir inte lycklig av att ha det som du har det nu. Det märker du själv.

Du är inte lycklig.

Jag vill ta dina händer i mina, håla om dig tills du inte är rädd längre,

Säga allt du behöver få höra och allt sånt där som är cheesey. 

Jag måste våga berätta för dig hur det står till därför att jag blir helt galen av detta.

Jag måste veta.

Men jag vill, vill, vill inte bli nekad.

Och jag är rädd för att det är det som kommer hända. Typ.

Skulle btw kunna skriva en novell om hur dåligt jag mått idag och fortfarande mår. 

Hur bitter och ledsen jag varit hela dagen. 

Men det är ju ganska uttråkande.

So come on down and let it out,
Walk me through the corridors of fear,
It's not a dream without a doubt,
You try so hard to shut the feelings out.

I lie awake and watch the stars,
A cry so far from where we are,
And in the haze of shattered light,
I brake from the chains and drift into the night.

'Cause I can't understand what's going on,
And I can't understand what's going on.